Libyen – ett land i totalt sönderfall!

Muammar Khadaffi styrde över Libyen i mer än 40 år. Han störtade 1969 den libyske kungen i en oblodig statskupp och upprättade en republik. Officiellt stod hans regim bland annat för jämställdhet mellan könen, och Khadaffi omgav sig med kvinnliga livvakter för att visa hur feministisk han var.

Libyens regim kritiserades för att vara en hård diktatur och under Khadaffis styre stämplades Libyen som en paria-stat av länder i väst.

Under 2000-talet etablerade Khadaffi plötsligt närmare relationer med väst, han utlämnade de misstänkta för terroraktionen Lockerbieaffären. Efter Irakkriget  2006, välkomnades en inspektion av landets kärnvapenprogram.

När Arabvåren 2011 utbröt i februari drabbades även Libyen av massiva protester mot Khadaffis styre, vilka besvarades av kraftigt våld från armén och av Khadaffi anlitade legosoldater.
Vem satte igång dessa demonstrationer kan man spekulera om.
Den stora anledningen kan också vara, att Khadaffi försökte införa en gemensam afrikansk guldvaluta styrd av priset på guldmarknaden. Meningen var att man endast skulle handla med den afrikanska guld Dinaren - ett drag som skulle ha kastat världsekonomin i kaos. Afrikanska nationer skulle äntligen ha haft befogenhet att föra sig ur skuld och fattigdom och endast handel med denna dyrbara vara. De skulle äntligen ha kunnat säga "nej" till extern exploatering.

Givetvis var inte USA intresserade av detta, eftersom dollarkursen styr hela världsmarknaden. Det kan vara huvudorsaken till att USA och Nato ville störta Khadaffi.

Med ”Arabvåren” gav det USA ett ypperliga tillfället, att få bort honom. Muammar Khadaffi mördades av sitt eget folk med hjälp av USA, Frankrike och England. Även Sverige var med och bombade med svenskt flyg och understödde rebellerna i inbördeskriget i Libyen.  

Särskilt Kina och Ryssland har kritiserat Nato, för att de överskridit sitt FN-mandat.

Inbördeskriget pågick i ungefär i ett halvår, med omfattande strider i flera centrala städer. Idag är Libyen i princip tvådelat med maktcenter i både öst och väst.

Efter det att Khadaffi störtades inträdde det stora kaoset i Libyen. Den humanitära katastrofen började nu utspelas på Medelhavet.
Först efter det Khadaffi hade störtas insåg man vilken stabilitet han var i denna del av Medelhavet. EU hade dessutom betalat stora summor för att Khadaffi skulle hålla ekonomiska flyktingar borta från Europa. Allt detta försvann när han störtades.
Nato förstörde Libyen och gav fria händer åt jihadister som nu kontrollerar stora delar av landet.

“TheDeep State” är ett konglomerat, som består av inflytelserika personer på högsta nivå bland byråkratierna inom militären ochunderrättelsetjänsten och deras motsvarigheter som skyddar företagens intressen inom bank- och försvarsindustrin .

Det är stort sett det som president Dwight Eisenhower varnade för, när det blev klart att internationella konflikter var gynnsamma för storföretagen. 

Det som hänt i Mellanöstern under de senaste åren har drivits av “The Deep States” oro för att skydda ”petro-dollar.” Amerikanska bankintressen gör enorma vinster från garantier att oljeproducenter som Saudiarabien kommer att använda US-dollar, som den valuta de använder för transaktioner med olja.

Varje gång ett land i regionen andas om en annan  lösning - till exempel som Libyen och Syrien gjorde - kämpar bank- och försvarsintressen hårt för ett ingripande från USA.

 

Sönderfallet i Libyen påskyndas av att IS skaffar sig allt större inflytande över landet. Libyen styrs i praktiken av olika militärfraktioner, milisgrupper, kriminella gäng, maffiagrupper – och numera också IS.
Libyen är världens sjätte mest korrupta land i hård konkurrens med Somalia, Nordkorea och Angola. Det är till detta land som EU nu ska skänka motsvarande 2 miljarder svenska kronor – pengar som dessutom kommer att tas ur EU:s biståndsbudget för fattiga länder i Afrika.

Vet inte om man ska skratta eller gråta. Förmodligen borde man gråta. Det är ett häpnadsväckande cyniskt politiskt spel vi nu bevittnar mellan EU:s medlemsstater och en stat i sönderfall i Nordafrika.

En förklaring till EU-ledarnas ovilja att ta emot flyktingar från Libyen är att dessa afrikaner inte i första hand flyr undan krig, tortyr och död. De är i huvudsak ekonomiska flyktingar som vill skaffa sig ett bättre och rikare liv i Europa. De flesta av dem har därför ingen asylrätt. Av det skälet kan man förstå EU-ländernas motvilja att ta emot en ny gigantisk flyktingström när flertalet flyktingar ändå inte har möjlighet att få asyl i något EU-land.

Men säg då detta öppet för sjutton. Hyckla inte som Stefan Löfven gör, om att EU-ledarna vill rädda dessa fattiga människor undan döden på Medelhavet, när det i själva verket handlar om att Europa inte vill ta emot dessa flyktingar. Hade EU:s medlemsländer solidariskt och gemensamt ställt upp på kravet att ta emot flyktingar, så kanske även denna nya flyktingström skulle kunna härbärgeras, men när det i praktiken bara handlar om två länder, Sverige och Tyskland, som får bära hela flyktingbördan så blir situationen omöjlig.

Oavsett detta så är EU-ledarnas beslut på Malta ytterligare ett bevis på EU:s moraliska haveri.

När politiker säger ”utmaning” betyder det: Vi har inte en susning om vad vi håller på med.