Ett skarpt tjänstemannaansvar bör införas omgående!

Foliehatten och fler med honom har på senare tid vid kontakter med myndigheter, allt oftare möts av arrogans, inkompetens, medvetet vållade förseningar (maskande) och uppenbara tjänstefel av tjänstemän som helt enkelt skiter i att ringa tillbaka eller svara på mail. Tjänstemän som bryter mot sina egna regler. 

På nätet har Foliehatten läst flera inlägg om Skatteverket. Gemensamt för samtliga inlägg är, att kompetensen är skrämda låg. Någon skrev om en tjänsteman som hänvisade till en skatteregel som var slopad för flera år sedan. Först efter överklagan fick person rätt.

 

Foliehatten upprättade en bouppteckning och fick ett avdrag underkänt, trots att det fanns ett kvitto på det yrkade som var en kostnad för dödsboet. Efter ett långt samtal med ansvarig jurist, godkändes avdraget, med motiveringen, att det hade hon aldrig tidigare hört talas om. I ett annat fall var det en myndighet som annonserat tillgångar som skulle säljas. Trots en massa telefonförsök gick det inte få kontakt. Bara massa ”ringer dig strax – klick.”

En förklaring till inkompetensen kan vara att den offentliga sektorn har växt så mycket, att det saknas möjligheter att personalförsörja den med sådan kompetens som klarar att ta tjänstemannaansvaret.

 

Lagen är så tydlig den kan bli. Tjänstemän som inte följer demokratiskt fattade politiska beslut begår lagbrott. Myndighetshandläggare är ålagda att följa politiska beslut och när den enskilde upplever sig orättvist behandlad är det oftast inte myndighetens handläggning som brister (även om det naturligtvis förekommer) utan det är det politiska beslutet som misshagar.
Idag slösas pengar i mängd bort på felaktig förvaltning utan att någon ställs till svar. Allt ifrån enskilda medborgare till samtliga skattebetalare drabbas av myndighets- och tjänstefel utan att något händer, utan att något som helst ansvar utkrävs. Detta dessutom gång på gång. Främst också då de svagaste som inte har något att sätta emot som drabbas hårdast. Något som gör att de flesta (oavsett ideologisk hemvist) borde kunna ställa upp på krav på mer ansvar. Det är politikerna som borde straffas, för det är de som bestämmer hur förvaltningen ska se ut och hur mycket pengar varje enskild förvaltning ska tilldelas.

Foliehatten är helt övertygad om att det absolut största missnöjet ådrar sig Försäkringskassan. Personer blir helt enkelt förbannade när de av olika skäl inte längre får ersättning, men ilskan ska riktas åt rätt håll. Det är trots allt politikerna som beslutar om regelverket och nu har vi som bekant en vänsterregering som är religiöst övertygad om, att alla fuskar. FKs behandling av sjuka personer visar med all tydlighet att lagen är inte helt tillfredsställande och en översyn bör göras för att se över ansvaret för tjänstefel i 20 kap. brottsbalken och då särskilt när det gäller underlåtenhet från myndighet att agera.

Mångkulturprojektet inleddes med grundlagsändringar som mer eller mindre smögs in 1975. Samtidigt förändrade man tjänstemannaansvaret. Tjänstemannaansvaret avskaffades inte helt, lagen reviderades 1974 (började gälla från och med den 1 januari 1975). Tjänstefelslagstiftningen finns kvar och maxstraffet för ett grovt tjänstefel är sex års fängelse. Däremot saknas ett tjänstemannaansvar för folkvalda politiker i beslutande församlingar. De är inte juridiskt ansvariga för sina beslut.

Här finns fakta i en uppsats: ”Tjänstemannens ansvar i sin anställning – I ett straffrättsligt, civilrättsligt och skadeståndsrättsligt perspektiv.”

Ämbetsmannaansvar var det straffrättsliga ansvaret för offentligt anställda som gällde i Sverige fram till 1 januari 1976. Fel eller försummelser i tjänsten kunde leda till ansvar för tjänstefel. För tjänstefel dömdes en offentligt anställd som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatte vad som ålåg honom enligt lag, instruktion, annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet. Möjliga påföljder var böter och fängelse, men även de särskilda ämbetsstraffen suspension och avsättning kunde tillgripas. Det innebär att handläggare på Försäkringskassan hade nog kunnat åtalas för tjänstefel och liknande om den lagen funnits kvar.

Tjänstemannaansvaret avskaffades för att sossarna(Olof Palme) ville kunde göra radikala förändringar i Sverige. På den vägen är det. Om man vill kalla det kupp eller subversiv verksamhet är mest en fråga om semantik.

Ett återinförande av tjänstemannaansvaret är ett måste, för att kunna komma tillrätta med problemen i Sverige. Men det är mer eller mindre knäpptyst i medierna om detta och själva grundorsakerna till problemen. Förmodligen beror det på att ”journalisterna” saknar kunskap och probleminsikt. Istället är de självgoda och högljudda (vilket ibland blir väldigt blodtryckshöjande).

 

Det finns redan en lag som reglerar vilket ansvar en tjänsteman har (Brottsbalken 20 kap 1 §), men det behövs en skärpning.
”Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.”

Brottsbalken 20 kap 1 §, är inte riktigt samma sak som tjänstemanna ansvaret. Foliehatten tror att JO till sin natur är för klen för detta uppdrag. Kanske bör det gå direkt till förvaltningsdomstolarna. Man skall vara medveten om, att ämbetsmännen också har fått begränsad makt och med ökat ansvar bör de också få ökade befogenheter, så att undersåtarna inte inbillar sig, att man bara är tjänstehjon åt populasen. Man är en kungens tjänare tillsatt att göra det rätta. Det finns inga klenare myndigheter än Förvaltningsdomstolarna. De betraktas närmast som ett skämt i juristkretsar. 

 

Vad kan den enskilde då göra, om han upplever sig orättvis behandlad av en myndighet? Reglerna finns, men efterlevs inte och som vanligt är det fråga om det egna rättsskyddet. Vem ska betala för det? Den enskilde själv ur egen plånbok eller skattebetalarna? Även det är ett politisk ställningstagande. Det fackligt anslutne vänder sig naturligtvis till den egna organisationen. Facken klarar hem de flesta tvisteärenden åt sina medlemmar med arbetsrättslig anknytning mot Försäkringskassan, Afa-försäkring och A-kassan. Fackens ombudsmän skulle mycket väl kunna driva tvister även på andra områden, helt kostnadsfritt.

När det gäller politiska tjänstemän blir lagstiftningen betydligt mer oklar och som politiskt sakkunnig har man en märkligt flytande roll. Tjänstemännen har sitt tjänstemannaansvar och de förtroendevalda har sitt ansvar inför väljarna, men som politiskt sakkunnig, är man i stort sett bara ansvarig inför sin egen arbetsgivare, samtidigt som man ändå jobbar med frågor som relaterar till de andra grupperna. Om de ska ses som politiker med politisk makt, så är det ett demokratiskt problem att de inte kan kontrolleras demokratiskt eller avsättas.

Vi står inför ett gigantiskt demokratiskt underskott nu när expertstyret i allt högre utsträckning ersätter de folkvalda. Värsta exemplet får väl anses vara Riksbanken som i stort sett kan fatta vilka beslut som helst utan att riskera påföljder.

Men själva kärnan i den moderna tolkningen av liberalismen är ansvarsfrihet från sina handlingar. Oavsett om det är tjänstemän, politiker, journalister eller finansmarknaden. Hela regelverket som definierar hur samhället ska fungera sätts ur spel. Det finns massor av lagar och regler som ska förhindra att det blir som det nu är. Detta regelverk förutsätter att tjänstemännen följer reglerna. När tjänstemännen kringgår reglerna havererar systemet men ingen kan ställas till svars (eftersom andra tjänstemän inte vill det). Den moderna tolkningen av liberalismen är oförenlig med nuvarande svenska samhällssystem. Därför håller samhället på att kollapsa.

Foliehatten menar att det nya moderna synsättet där ens handlingar i stort och smått aldrig får konsekvenser eller alltid förklaras vara någon annans fel är grundproblemet. En politiks ideologi, -ism, alldeles oavsett hur goda skälen är som pekar ut andra som skyldiga, är en stor del av problemet. Ja kanske till och med orsaken till problemet. Det är bara att titta på vilka nuvarande regering pekar på!