Det är alltför många i Sverige som har investerat i den gällande liberalvänstersocialistiska samhällsmodellen. Högutbildade med uttalad vänsterprofil som följer agenda boken slaviskt, har blivit "experter" som befolkar myndigheterna. Vi kan dessutom lägga till alla idealistiska kvinnor i storstäderna.
Problemet med dessa idealistiska kvinnor är, att man inte ens får prata om samhällsproblem, eftersom det svenska samhället är det bästa som Gud någonsin skapat. Modernt, inkluderande och omhändertagande och framförallt ska det vara antiauktoritärt. Det går inte att diskutera skol-, familje- eller invandringspolitik, utan att skygglapparna åker på. De åker på direkt. Man vill inte prata. Skygglapparna inte bara åker på, när du berör ett "känsligt ämne", utan även när dessa personer jobbar med barn och ungdomar som ofta har åsikter som inte är PK.
Ett oskyldigt exempel är när lärare och föräldrar hyllade Gretas klimatstrejk. Men för barn var det obegripligt hur Greta som bara gjorde som de vuxna auktoriteterna ville, kunde vara en rebell.
Betydligt värre är det när vuxna använder antiauktoritet som en ursäkt för att slippa ansvar. Praktexempel är de socialtanter som blundar för invandrarbarn som far illa, för att de är rädda för att vara rasistiska mot föräldrarna eller den typen av lärare som ser mellan fingrarna med mobbning. De ser säkert sig själva som antiauktoritära, men utsatta barn tycker knappast det, utan upplever dem som auktoriteter som tar förövarens sida.
Precis som med allt annat i Sverige, börjar man se svaga öppningar för en återgång till föräldra- och lärarauktoritet som nu sker på SvDs familjesidor. Efter 40 år av antiauktoritär hegemoni vågar man till slut säga, att föräldrar har rätt att säga nej när barnen tjatar. Ett myrsteg i rätt riktning och det är klart, att är man ute på minerad mark blir det väldigt ängsligt. Sverige är nog väldigt speciellt och väldigt illa ute.
Socialtanterna följer Kübler-Ross-modellen väl. De är kvar i förnekelsestadiet och den är ännu värre i USA. Där har PK-etablissemanget ännu inte accepterat att Trump vann 2016. Där har förnekelsen till viss del gått över i ilska i alla dessa kravaller som där pågått och pågår. Frågan är hur man får någon att sluta förneka verkligheten?
En del kloka personer hävdar att det den politiska moralen som är problemet. I vakuumet efter den kristna moralen har den politiska moralen helt tagit över. Den politiska religionen är inget man tar lätt på. I den finns både frälsningen och livets mening. Jämlikhet, jämställdhet och omsorger om svaga grupper. Översteprästerna i media och politik förkunnar budskapet. Domprosten Eva Brunne läxade upp Jimmie Åkesson från predikstolen i Storkyrkan vid riksdagens högtidliga öppnande. Det är bara att kröka nacken eller böja knä som den kvinnliga polisen. Den politiska moralen regerar. Den som inte anpassar sig är en kättare och en avfälling. Bäst att inordna sig i ledet i vår semi-auktoritära politiska kultur.
En debattartikel i GP som handlar ytligt sett om skoldebatten men som beskriver väldigt väl migrationsdebatten som den framförallt har sett ut.
Liberalernas skolpolitiske talesperson Isak Skogstad: ”När skoletablissemanget visade sin bockfot.”
Isak: ”Skoldebatten präglas av fula debattknep och personpåhopp. Ironiskt nog är det de som säger sig stå för inkludering och demokrati som ofta använder sig av de fulaste knepen.
Frågan är mycket större än så. Vad händer i förlängningen om de som vill diskutera viktiga sakfrågor, som exempelvis skolan, möts av ett debattklimat präglat av en slags omvänd generositetsprincip? Om saklig kritik möts av osanningar, personangrepp och insinuationer?
Några stridbara debattörer kommer säkerligen klara av det, någon enstaka kanske till och med blir motiverad av det. Men det är nog desto fler som tappar både hopp och lust att delta i debatten. När det väl sker, då kan man på allvar börja prata om hot mot demokratin. Och då inte bara som ett debattknep, utan dessvärre som en högst saklig beskrivning av konsekvenserna som följer av en fullständigt urspårad debatt. ”
Det Isak beskriver är ännu en version av den ”White flight” som skett i hela samhället. Nu också i idédebatten och speciellt i debatten om mångkulturen.
Få orkar att under en längre tid deltaga i den mentala wrestlingbrottningen som PK-dreven kan uppbåda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar