Att exponderas i media ger klirr i kassan!

På bara några år har konstnären Lars Lerin blivit ett stort namn på grund av sina målningar, sin berättelse och framför allt sin timida framtoning. Foliehatten vill ge Lars Lerin kredit, med tanke på alla gaphalsar och översittare som dominerat TV-rutan senaste decennierna, så är han en välkommen motpol.

Lerin exponeras "överallt" i media, julvärd på julafton i SVT, tevedokumentärer och tevesoffor, radiodokumentärer och sommarprat och han är redan mer känd än Ernst Billgren! Han ger ut böcker i en strid ström där - som han själv säger - samma innehåll återanvänds om och om igen.

Foliehatten skall inte recensera hans konst. Konst är hur betraktaren ser den och smaken varierar väldigt mycket. Det är allmänt känt att konstigare konstnärer än Lerin har vunnit stora beundrarskaror världen över, så det får vara helt i sin ordning.
När Foliehatten tittar på Lars Lerins konst är det hans uppfattning. Lerins målningar ser ut som att han från början försökt rita/måla seriöst snyggt, för att sedan bli förbannad och smeta ut allting till oigenkännlighet. En enda röra med liten bakgrundsstruktur kvar.
Andra anser att han är en världskonstnär och andra att det är högkvalitativ hötorgskonst med dragning till nostalgi och sentimentalitet. Flera anser att Lars Lerin är Sveriges nu bästa levande konstnär och helt överlägsen Ernst Billgren som kommer som mycket god två .

Det har blivit "inne" att gilla Lars Lerin, främst som person men också som konstnär och främst bland boomers födda mellan 1940 och 1970. Lerin med sin timida image haussas väl av media för att de förstår att vanligt folk till sist tröttnat på att få Jonas Gardell och hans aggressivt och vulgärt illsinta persona konstant nertryckt i halsen. Det är hur som helst den här populariteten som är så konstig. Har folk inte sätt en sävlig homosexuell förut? Kan fatta att det blir uppslutning kring Jonas Gardell i DDR-Sverige där det räcker att sticka ut lite för att bli känd i hela landet, men att sitta 2021 och älska Lars Lerin för hans sävlighet, blir man fort trött på. Om han nu är så härlig som folk tycker så förtjänar han knappast en större beundrarskara än några tio tusental på sin höjd, med tanke på att det borde finnas fler behagliga människor i varje stad?

Många anser att Lars Lerin med sina suggestiva målningar är en bildmakare. Men sådana kryllar det av i Sverige, de flesta totalt okända. Däremot passar hans homosexualitet och substansmissbruk in perfekt i nutidens scenarioberättande av vad ett "geni" skall vara.
Ställ er frågan om han skulle ha varit lika uppmärksammad om han var en helnykter och glad heteroman från Munkfors med fru och två barn. Låter inte särskilt spännande kanske, men så här har det alltid varit.

En riktigt uppmärksammad konstnär/musiker måste ha en "intressant" personberättelse utöver vad han faktiskt presterar konstnärligt, om den övfre medelklassen från storstaden skall orka behålla intresset i mer än trettio sekunder.

TV-dokumentär om hur han träffade sin pojkvän/man är märklig. Samma dokumentär hade knappast kunna gjorts om en heterosexuell man som "importerar" en kvinna från Brasilien som han inte ens kan kommunicera med inledningsvis i sitt förhållande. Det är något sjuk med Sverige och nej Foliehatten har inga problem med homosexuell kärlek, utan vad som är tillåtet och politiskt korrekt att visa upp.

Lars Lerin deltog i SVT Min Sanning. Han gav då en förklaring till att han ställde upp och exponerade sig i media så mycket. Han menade att det beror på att han är så "förundrad" över intresset för honom och att han är road av uppmärksamheten.
När han fick frågor om Sandgrund och varför han bytt ut chefen där mot sin egen sambo sa han "Nu blir det svettigt."
"Nu blir det svettigt" är ett förväntat uttalande från en konstnär som behöver ta obekväma beslut. En politiker eller affärsman hade leende presenterat till synes rationella argument.

Sandgrund var ett av dansband Sveriges största nöjespalats där Karlstad kommun stått för en kostnaden 29 miljoner, plus en miljon/år i underhåll, för att driva konsthall.

Det finns många obesvarade frågor om Sandgrund och dom märkliga turer som förekommit. Problemet med Lars Lerin är att han är fullkomligt ryggradslös. När han får relevanta och obekväma frågor så gömmer han sig bakom ….
Ja, förstår ni, jag vet inte riktigt hur det gick till men...jaa, det finns väl människor som tycker det här är bra...jag vet inte egentligen...jag bryr mig inte så mycket vet ni...

Lars Lerin och Junior lämnade in om skilsmässa för någon vecka sedan och det har blivit märkliga turer!
Expressen: ”Lars Lerin och ”Junior” gifte sig i augusti 2009. Efter mer än elva år tillsammans ansökte paret i förra veckan om skilsmässa, enligt handlingar hos Värmlands tingsrätt. Men enligt ett senare mejl till tingsrätten har konstnären ångrat sig och återkallat ansökan.
”Hej bästa domstol, Ursäkta- jag önskar återkalla ansökan om skilsmässa. Det var ett misstag ... ljus hälsning Lars Lerin”, skriver han i ett mejl skickat på måndagen efter att Expressen sökt honom.”

Mediahysterin kring Lars har såklart att göra med några av hans mest inflytelserika kunder/fans drivit upp hans namn och därmed priset på hans målningar. Man vill ha valuta för investeringen och driva upp priset. Sen kommer Lars tids nog besöka kyrkogården vilket gör mer klirr i kassan. Säkerligen samma investerare som drog upp Ernst Billgren. Dock ska man inte ta ifrån Lars talang som akvarellmålare.

Kritiker anser att Lars Lerin har förlorat sin konstnärliga själ samma sekund som han klev in i rampljuset och satte sig i TV soffor. De allra största konstnärerna säljer inte ut sig på detta viset och behåller således sin glans. Precis som en äkta skådespelare inte ställer sig och gör en dålig roll på TV för lite pengar.